Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

139.6m FM

Att vara tre om texten

opinion

I tre texter som publiceras under augusti och september diskuterar Nora Hämäläinen förhållandet mellan moralfilosofi och litteratur, först i mera allmänna drag och sedan med utgågspunkt i mer specifika frågor: Efter att jag disputerade för snart två år sedan, hade jag en ganska lång period då den akademiska filosofin, särskilt moralfilosofin, framstod för mig som en i grunden meningslös verksamhet.

Jag har hört om disputationsdepression: För min del var det ändå inte fråga om någon "Att vara tre om texten" förlamning. De flesta som arbetar väldigt teoretiskt, eller med något vars praktiska relevans inte är uppenbar, stannar ibland upp och frågar varför man gör det man gör.

För att folk inte Att vara tre om texten ska lägga ner spaden och gå hem finns det universitet och forskningsinstitut där det man gör och tänker ordnas in i kollegiala sammanhang, traditioner, hierarkier, finansieringssystem.

Det handlade mera om en känsla av att den disciplin som jag arbetat inom, moralfilosofin, egentligen saknar fungerande medel att ta sig an det den behandlar: Det här är förstås inte alls en ovanlig upptäckt just inom moralfilosofin idag. En del tänker den här tanken och drar slutsatsen att man borde överlåta moralen åt vetenskapen: Men då har man redan amputerat en stor del av moralfilosofins viktigaste frågor: Jag fann mig snarare bland dem som tänker att konsten — och av konstarterna främst litteraturen — kommer åt moralen mycket bättre, precis sådan den är, har varit, kommer att vara, kunde vara och borde vara.

Konsten ger insikt i moralen eftersom den ger insikt i livet, i dess mångfald. Vi är ganska många som tänker så, men det är ingen god förutsättning för en fortsatt verksamhet inom just moralfilosofin. Moralfilosofin har alltid varit mitt självklara hem i filosofin.

Det är där som jag har hittat de frågor som för mig bär det levande intressets aldrig-detsamma, det som gör uthålligt, långvarigt arbete möjligt. Men så småningom tog litteraturen över moralfilosofins domäner; Att vara tre om texten som filosofen kan göra för vår moraliska förståelse började framstå som otroligt klumpigt jämfört med det som litteraturen gör. När det gäller att framlägga direkta moraliska argument är litteraturen fantastiskt verkningsfull.

Den är också ojämförbar när det handlar om att ordna upp våra moraliska intryck, beskriva sociala situationer så att vi känner att vi genomskådar karaktärerna. Litteraturen kan också paketera moraliska ideal och livsideal på ett angenämt sätt, inte påträngande normativt utan insiktsfullt. Den kan också paketera det påträngande normativa på ett roligt, gripande, slående sätt.

Den kan dessutom göra allt det här på ett angeläget, skärande och extremt beroendeframkallande sätt, till skillnad från moralfilosoferna som man, i ärlighetens namn, helst läser på arbetstid. Varför, kan man fråga, ska filosofin som är så trubbig i sin abstraktion ständigt försöka uträtta något på ett område där skönlitteraturen gör allt allt! Man presenterar ibland filosofins problem som en serie abstrakta frågor som filosofer sysslar med: Det här är kanske ett typiskt analytiskt, angloamerikanskt sätt att presentera filosofin: Den amerikanska filosofen James Conant beskriver skillnaden mellan analytisk och kontinental filosofi såhär:.

Riktigt så enkelt är det förstås inte, men jag har tyckt om det här citatet eftersom det tycks förklara varför de olika traditionernas arbete blir olika just på de sätt som det blir. Om man till skillnad från båda dessa är vad man brukar kalla en Wittgensteinian, en filosofi som tagit grundläggande intryck av den österrikiska filosofen Ludwig Wittgenstein en benämning som de flesta Wittgensteinianer avskyrbörjar man kanske med en fråga, men går snart över till att visa hur frågan är fel ställd, hur den antyder enhet där vi borde vara uppmärksamma på mångfalden i hur vi lever och talar.

Att de filosofiska frågorna uppkommer i och utgår från våra vardagliga situationer och problem är en av grundsatserna för vilken som helst inledning till filosofin. Därför, vill man säga, är filosofin relevant för vemsomhelst. Men när man sätter ord på en filosofisk undran och börjar filosofera händer det något med den ursprungliga frågan.

I tre texter som publiceras...

Det sker en liten förskjutning. Som om man skulle behöva svara på den stora frågan för att svara på alla de små, enskilda. Inte ens Wittgensteinianierna, som är så medvetet uppmärksamma på livets och de mänskliga situationernas mångfald, kan värja sig mot den här förskjutningen: Han menar till exempel att den filosofiska skepticismen gällande andra människors medvetanden — det generella, övergripande "Att vara tre om texten" på att den andra människans inre Att vara tre om texten är tillgängligt för oss — är ett slags avvikelse från en mera vardaglig och smärtsamt igenkännbar svårighet att förhålla sig till den andra som människa.

Den skeptiska frågan föds ur en mycket verklig och äkta upplevelse av avstånd — av den andras ogripbarhet och onåbarhet — men förvandlas till ett abstrakt intellektuellt problem. Skepticismen bottnar här i en typ av kategorimisstag: I bakgrunden finns en moralisk oförmåga att förlita sig på relationen, på den andra. För att göra de här omisskännligt filosofiska poängerna lutar Cavell tungt mot Shakespeare s tragedier. Man ska Att vara tre om texten inte generalisera den här typens uppkomsthistorier för filosofiska problem.

När min dotter, 9 år, i våras presenterade hypotesen att alla omkring oss på Hesburger där vi satt och klämde i oss hamburgare var robotar, var det knappast av oförmåga att förhålla sig till andra människor, utan ett destillat av de senaste årtiondenas populärkultur. Men kanske likväl en avvikelse från hennes normala meningssammanhang?

Filosofen Cora Diamond tar fasta på begreppet deflection för att diskutera filosofins oförmåga att komma till vår hjälp med att vinna klarhet där vår förståelse inte tycks kunna omfatta verkligheten, där vekligheten framstår som omöjlig, otänkbar. Hon tar fram en rad exempel ur litteraturen: Coetzéeen novell av Mary Mannen självbiografi av Ruth Klügersom alla manar fram en personligt upplevd känsla av omöjlighet: I Hughes dikt framkallar ett gammalt fotografi av fem unga män en slående overklighetskänsla hos diktjaget: Costello är författaren som håller två gästföreläsningar på ett amerikanskt universitet, tyvärr inte om sitt författarskap, som hennes värdar kanske hade tänkt sig, utan om människans behandling av djuren.

Är man intresserad av filosofiska och etiska positioner i fråga om vårt förhållande till djur idag finns det knappast en mer läsvärd överblick än de här texterna. Men det som intresserar Diamond just här är inte frågan om hur vi Att vara tre om texten behandla djur, utan Costellos person; hennes världsbild och moraliska belägenhet.

För Costello är jämförelsen mell-an Förintelsen och slakterier inte en provokation. För henne är uppfödandet, dödandet, ätandet av djur precis lika ofattbart, och ändå är alla involverade i det: Hittar jag på allt?

Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Kan det finnas en filosofi som inte avviker, tar ett avsteg från den här sortens upplevelser? När verkligheten faller samman för oss, när bitarna inte sitter ihop, är filosofin inte där tillhands. Den håller sig på ett stegs avstånd: Litteraturen däremot tycks kunna, om inte lösa, så åtminstone vidröra och belysa det som är livets — den levande människans — svårigheter.

Men varken Cavell eller Diamond vill använda de här perspektiven som ett sätt att avfärda filosofin. Det abstrakta filosofiska arbetet har sin egen giltighet. Diamond betonar till exempel att filosofin också har en roll i att nysta upp vår förståelse av upplevelser som Costellos, eller den i Ted Hughes dikt.

Man kan tänka såhär: Det är först när filosofin blir bekväm på den abstrakta nivån, när det förlorar kontakten med de problem och situationer som ger upphov Att vara tre om texten filosofiska frågor i våra liv, som den också förlorar sin förmåga att knyta an till vår verklighet, att ge svar som känns som svar eller frågor som leder vidare.

Genom en ständig kontakt med den levda verkligheten kan filosofin rädda sig själv från meningslöshet. Filosofin måste kontinuerligt göra en resa tillbaka: Bakom Costellos originella argumentation finns Elizabeth: För att förstå hennes argumentation måste man, i någon bemärkelse, förstå henne.

Bakom mycket av den samtida moralteorin, liksom bakom den samtida politiken, finns den liberala bilden av människan som en självständig, enskild, fritt väljande handlingsvarelse.

För att förstå samtida moralteori och politik måste man kunna se den här bilden av människan för vad den är, och också se att den inte är självklar. Grundantaganden, världsbilder är aldrig filosofiskt oskyldiga eller obetydliga.

2. Socioemotionell utveckling

Som Iris Murdoch uttrycker det i en ofta citerad passage:. Ett snävt eller partiskt urval av fenomen kan inbjuda till vissa tekniker, som i sin tur stöder det givna urvalet, och så formas en cirkel som det kan bli svårt att bryta sig ut "Att vara tre om texten." Akademisk filosofi utgår ofta från att vi vet hur vi ska gå tillväga med en fråga, att vi känner vårt objekt, att avgränsningen av ämnet åtminstone i vanliga fall är oproblematisk, att den tanketradition man arbetar inom ger en hållbar gemensam utgångspunkt.

Dagens Nyheter

Det är bara att sätta igång, göra jobbet. Filosofen utgår också ofta från antagandet att vi ser samma värld, att välden i grunden ser ut på ett och samma sätt för alla, även om samma värld kan generera olika tolkningar och åsikter. Men Murdoch menar att filosofen måste vara mer uppmärksam på att världen faktiskt ser olika ut för olika människor, på sätt som bara delvis påverkas av nya fakta eller nya argument.

Filosofin måste fästa mer uppmärksamhet vid de grundläggande skillnaderna i hur vi ser världen, och på våra möjligheter att se annorlunda. En god hand med argument är otillräcklig för att uppnå filosofisk förståelse, man behöver öva upp sin föreställningsförmåga.

Det här gäller inte bara i moralfilosofin utan i alla former av abstraktare tänkande, men det finns en viktig lärdom att hämta från moralfilosofin här:. De antaganden som ligger bakom argument är inte bara antaganden om fakta.

Vilken som helst beskrivning av världen innehåller värdemässiga antaganden om vad som är viktigt, rätt och gott, oviktigt, fel och ont. I vår förståelse av världen blandas fakta och värde på komplicerade sätt som vi själva aldrig har full kontroll över. Vi är ogenomskinliga för oss själva.

Filosofin är alltså i en viss bemärkelse ett arbete med vår egen förståelse. Med ens egna uppfattningar. Med hur man ser på saker och ting. Och vad man kräver av dem. Den här passagen används ofta för att peka ut hur Wittgenstein tänkte på arbetet med filosofi som ett personligt arbete.

Hur ska vi förstå det då? Det finns säkert mera sakkunniga förklaringar, men jag har tänkt att Wittgenstein vill uppmärksamma det man kunde kalla för sensibiliteter, olika sätt att ta värden i besittning: Hans strävan efter enkelhet i filosofin är inte åtskiljd från den småpetiga renhet som han ville ge uttryck för i det hus som han ritade för sin syster Margaret Stonborough.

Den är inte heller skiljd från det faktum att han föddes och växte upp i det intellektuella, dekadenta Wien. När man går in i filosofin, eller arkitekturen, eller politiken, gör man det som en person med en historia.

Men att tala i första person har förstås inte mycket att göra med det arbete som Wittgenstein talar om: Vi borde fråga vilken sensibilitet vi uttrycker när vi kastar oss in i olika etiska, politiska eller akademiska debatter. Vad är det som talar ur oss utöver det vi tror att vi säger? Vem är vi och hurudana? Här slungas vi tillbaka till Att vara tre om texten, litteraturen. Ty all överdrift strider emot skådespelets art och avsikt, vars ändamål från början varit och ännu är att hålla fram liksom en spegel för naturen, att visa dygden dess egna anletsdrag, lasten dess egen avbild och det nu levande släktet, som är samtidens kropp, ett troget avtryck av dess gestalt.

Så instruerar Hamlet teatergruppen som ska framföra hans skådespel, och i generaliserad form, som en idé om konstens förhållande till samhället, har Hamlets råd ständigt förnyad genomslagskraft.

Tre texter om skolan Anna Johansson, Linus Glanzelius, Jan Att vara tre om texten, Olle För det första har Finland aldrig strävat efter att vara ”bäst på. »Det enda jag säger är att jag tycker vi ska låta våra smutsiga lakan vara en privatsak«, säger den glansiga MGE-aktien splittas tre gånger på nio månader.

"Att vara tre om texten" tre texter som publiceras under augusti och september diskuterar Nora Hämäläinen precis sådan den är, har varit, kommer att vara, kunde vara och borde vara.

MORE: Stark agare battre pa miljoarbete

MORE: Odla battre an orm

MORE: Fn vill se trovardig utredning av bussdad

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde